Smsloveletter, returned to sender, address unknown...

Hoppas på svar på kärlekssmset, vars mottagare saknades...kanske fastnade det i SPAMfiltret...eller så var det fel nummer jag knappade in...

Som Elvis sjöng; no such number, no such zone... Det finns kanske en bra adress att skicka det till?

I alla fall och whåddevvårr, så här lät det:

Kan jag vinna dig, kan jag erövra världen, och mycket till... Om du säger att du ger mig din kärlek för att jag är den jag är, och inte den jag i andras ögon borde..då är allt möjligt och omöjligt blir inte längre möjligt...

Borrar du din förtrollande blick GENOM mina ögon och säger att du aldrig kommer att vika från min sida, blir allt möjligt, och mycket till...

Då kan jag vinna Nobelpriset genom att skriva en kärleksförklaring i ett sms, trots att luren står på "Flygplansläge" och att jag därför inte ens kan skicka det. Men även när jag flyger i becksvart mörker, högt uppe bland molnen, 9347 meter upp i luften, 47,5 mil ifrån dig...sitter du bredvid mig ändå...

Min kärlek är så självklar och stark, så fint utmejslad i sten, att jag inte ens behöver skicka smset, men jag gör det ändå, när jag har landat. För jag vet att du älskar att bli älskad...och du förtjänar det...det och mycket till...

Jag gör precis allt, och mycket till för dig. Jag vill att du skall må bra, för när du mår bra, mår jag som bäst, och mycket till...

Öppnar du dörren till ditt innersta när jag ringer på ditt hjärtas dörr, släpper du in mig i din själ och i ditt hjärta, då släpper jag aldrig taget om dig...men bara om du också, precis som jag, vill allt, och mycket till...

Du är bäst när du är som mest, av dig själv, för det är DIG jag vill ha, och jag vill ha det mesta, av dig, det bästa... Du är ALLT...och mycket till...MYCKET mycket till...

Hitta lösningen, eller Svampbob-fyrkantknappen? Valet är ditt!

Att få medlidande kan vara detsamma som att bli satt på vänt har någon sagt. Att bli satt på vänt är att fråntas möjligheten att söka lösningen på det som EGENTLIGEN är problemet. Det som av avsändaren är menat som en god gärning, en omtanke skänkt av kärlek, kan också förvandlas till en förbannelse.

När du dränks av omtankar och sympatier hälls dom i värsta fall som en emotionell bromsvätska i ditt sinne och legitimerar din självömkan. Du tvingas inte ta tag i det som orsakar ditt dåliga mående, ditt dåliga mående som observeras av de i din närhet som bryr sig, som av omtanke, skänker dig sympati, men bromsar dig. Du lockas till strandkanten av självömkans ocean.

Den i din omgivning som kan tyckas vara kall och osympatisk och trycker på ogillaknappen, kanske och egentligen, gör dig en tjänst när han/hon tvingar dig att söka en lösning på det som får dig att må mindre bra? Den som inte dränks i sympati tvingas hålla näsan ovanför ytan och andas den luft som krävs för att söka lösningen.

Den, till synes osympatiske, som ransonerar sin sympati, blir katalysatorn som får dig att söka lösningen. Mer konstruktivt och om än för stunden, mindre sympatiskt, men samtidigt...så mycket mer än så.

Som att sitta i telefonkön till linjen för sympati och höra den digitala rösten rapa: "Det är många som ringer och söker sympati, ditt välmående är placerat i kö. Det är 644 598 samtal före dig. Vill du ta ansvar för ditt dåliga mående, håll käften, lägg på luren och hitta lösningen på egen hand. Ge fan i att fastna i självömkan. Vill du vänta kvar, tryck stjärna/Svampbob fyrkant."

Inte så lätt, vem har en telefon med en "Svampbob fyrkant-knapp"? Garanterat bättre att söka lösningen istället för att ringa runt och jaga sympatin... Valet är ditt, lösningen eller Svampbob-fyrkantknappen, vad hittar du först?

If it ain´t broken, don´t fix it...

Så är det. Funkar det så funkar det. Finns ingen anledning att analysera varför vissa saker är som dom är, så länge dom fungerar.

Lika lite som att jag tänker skruva isär min iPhone i en iver att försöka förstå hur det är möjligt att klicka på en app och via GPS konstatera att jag är där jag är och inte någon annanstans, tänker jag luska i varför jag mår bra.

Kanske en haltande jämförelse eftersom just den funktionen mer är intressant ur ett filosofiskt perspektiv. Var skulle jag vara om jag inte är där jag är? Någon annanstans, men VAR och framförallt VARFÖR?

Whatever, mitt liv är inte trasigt. Min själ och mitt hjärta är fullt fungerande igen, alltså tänker jag inte ens tanken att skicka dom på verkstad för renovering.

If it ain´t broken, don´t fix it...

.

Vissa säger saker bäst, när dom inte säger något alls...

Undrar vad det är som driver alla som sjunger med i (läs; sönder...) Lars Winnerbäcks konserter från start till mål. Varför går folk dit för att höra sig själv sjunga och inte Lasse? Lyssna på Lasse istället för er själva...liksom....

Som att gå på gourmetrestaurang och be servitören servera den hemlagade medhavda blodkorven, gå på bio men ha med sig en portabel tv med moviebox och köra hemvideon från julklappsutdelningen 1997 eller som att åka till en västindisk sagoö för att bada i den medhavda uppblåsbara poolen, i vatten dekanterat från den insmugglade vattendunken.

Direkt provocerande att lyssna på en liveinspelning med Winnerbäck och tvingas plågas av alla tondövingar som tävlar i att höras mest istället för bäst, dvs inte alls....

Konklusion; Silence is golden...mest är inte alltid bäst, eller...less is more upphöjt i kvadrat till; nothing is best.

Ronan Keating sammanfattade det hela på ett klokt sätt;
"You say it best, when you say nothing at all."

Med risk för att bli betraktad som bitter, väljer jag att inte applicera resonemanget på något annat sammanhang. Det står var och en fritt att själva göra det....för visst är det så, att det finns människor som säger saker bäst, när dom inte säger något alls?

Oscarsgalan a´la Aftonbladet....

Dagens pseudonyhet (per definition...eftersom det inte är en nyhet...);

"27 fångar på anstalten i Rosersberg vägrar gå in på sina rum". Vakterna håller i skrivande stund på att låsa in fångarna på sina rum.... Ett konverterat Moment 22 som hade gjort Joseph Heller grön av avund. Det GÅR inte att låsa in dom, eftersom dom redan är det, inlåsta....alltså ingen nyhet....
Kan trots min vilda och sjuka fantasi inte ens fabricera ihop ett scenario som ens kommer i närheten. Skulle i så fall vara när någon (ingen nämnd...host host..) blir "hotad" av sin fru med orden; "Då tar jag ut skilsmässa!"..när han (som inte är nämnd...) de facto redan separerat själsligt sedan ett par år tillbaka... Fast det riskerar kanske att hamna under rubriken; "Dagens bitterhet", trots att han innnnte är bitter....

Dagens mest absurda nyhet;

"Så gjorde döden Michael Jackson till vinstmaskin, nu tjänar han mer än någonsin."
HUR...kan döden bli en vinstmaskin...för den som inte lever och vad skall Micke göra med alla pengarna han tjänar nu när han är död? Hmmm...heja Aftonbladet....

Dagens pris för bästa inlevelseförmåga går till Karl-Fredrik i "Biggest looser";

"Jag kände mig som en tom ballong!"
HUR....känner sig en TOM...ballong, ingen kan veta....förutom möjligtvis Karl-Fredrik....och förresten...hur känner sig en full ballong....packad....med eller av vad?

Dagens annonsrubrik i Aftonbladet;

"Här är utbildningen som ger jobb!"
Priset kallas i folkmun för; "No shit Sherlock..."

Hade Aftonbladet varit verkliga hade dom överträffat sig själva dvs. dikten.....

*

Som en dekal man sätter på bakrutan av en bil...

Vet inte vad det är för fel på mig. Eller, jo...jag är medveten om att jag har mina brister. Några av dom har jag fått diagnos på, men inte alla. Bra...och dåligt. Hur skall jag kunna tillfriskna om jag inte vet vad vilken sjukdom jag lider av, liksom....

Försöker ställa diagnosen på en av sjukdomarna jag lider av:

"Bildekalssyndromet" - Symtomen yttrar sig på så sätt att den sjuke allt som oftast och fullständigt obefogat, hasplar ur sig klyschor av det slag man brukar finna på dekaler som sitter på bilars bakrutor. Sjukdomen bottnar i en total avsaknad av impulskontroll. Ett par exempel på klyschor:

* "Hjulet snurrar, men hamstern är död...:"
* "Det är faktiskt insidan som räknas..."
* "Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder..."
* "Vad gör det om hundra år?"

Omgivningen i allmänhet och den yngre generationen av den i synnerhet, lider oftast mer än sjuklingen själv, som oftast inte lider alls. Det så kallade bieffektssyndromet "Lycklig idiotsyndromet". Det är ofta en plåga att lyssna på allsköns meningslösheter och inte sällan bryter folk i närmiljön ihop i ren utmattning.

Stödföreningar finns för anhöriga till de med "Bildekalssyndromet". Där samlas likasinnade för att finna stöd i varandra och för att utbyta hörselkåpor och diverse tips för hur tillvaron skall hanteras för att bli dräglig att leva i (läs ÖVERleva i)när man lever nära någon med "Bildekalssyndromet".

Idag vaknade jag upp på rätt sida av Mariedalsvägen...

Kunde nätt och jämnt hejda orden som ploppade upp inombords när jag vaknade;
"Men vad fan...vad är detta..."
När jag tittade ut genom fönstret och knappt såg Slottsparken för den himmel som var fylld av lika delar blöta tunga snödroppar och ännu blötare och ännu tyngre regndroppar, kom orden; "Ah, nej...."

Som om mitt liv vore om inte slut, så i alla fall en plåga, ett straff att genomlida.
Såklart är var och en sig själv närmst. Det är fullständigt omöjligt att jämföra sitt eget mående med andras, eftersom det hur gärna man än vill (eller INTE vill) är omöjligt att känna det andra känner. Oavsett hur stor och stark än empatin är, går det bara inte. Termometern som mäter hur vi mår är ännu inte uppfunnen.

Tankarna gick tvärs över gatan till Malmöiterna som bor i Slottsparken, där, på andra sidan av Mariedalsvägen. Varför är det mest killar/gubbar som är synligt hemlösa förresten....

Försökte frammana känslan av hur det är att vakna upp genomfrusen, bakfull, blöt (som i GENOMblöt...), ångestfylld (utan annan ångestdämpande medicin att ta än den som serveras på en röd plastflaska med ett stort T). Provade att känna efter för att försöka förstå hur det är att bli väckt av att kroppstemperaturen sjunkit så pass att kroppens alarmsystem ringer och väcker dig på morgonen och inte mobiltelefonens ringsignal. Att inte ha tillgång till en toalett att utföra sina behov på och än mindre en dusch med varmt vatten att tvätta sig i och en tjock torr handduk att torka sig med efteråt. How´s that for a start in the morning?

När jag svepte undan det tjocka duntäcket från min varma kropp och släntrade iväg mot köket började jag skämmas. Slirade in på toaletten och tyckte det var ganska lyxigt om man jämför med hur det är att sitta på huk i en buske en snöig novembermorgon.

Kom ut i köket och vevade igång kaffekokaren. Näsborrarna möttes av den underbara doften av kaffe, ett något mer aptitligt alternativ än T-sprit på frukostbordet. Fick lite ångest när jag insåg min egen oödmjukhet. Vilken förmån att inte drabbas av att morgonens första impuls i huvudet skriker efter droger. Att slippa lyssna på en inre röst som vill få dig att jaga ruset så att du kan fly eftersom du inte mäktar med att leva i den verklighet du vaknar upp i. Att inte kunna hantera den realitet du förvisats till, helvetet på jorden. Att vakna upp på fel sida av Mariedalsvägen.

Satte mig ner och sippade på det varma kaffet, tittade ut genom fönstret och såg in i Slottsparken och då kom den. Vågen av tacksamhet sköljde över mig från andra sidan Mariedalsvägen och det var inte det kalla skitiga kanalvattnet jag träffades av.

En genuin känsla av tacksamhet sjöd upp inom mig, en äkta, innerlig och tacksam värme spred sig i kroppen. Här sitter jag idag. I min alldeles egna varma lägenhet och dricker mitt kaffe. Ingen ångest så långt ögat når och mitt i ett liv som blir vad jag själv gör det till, som är vad jag med hjälp av andra, gjort det till. Beroende av mig själv och inget annat. Så annorlunda det kunde varit och så nära det var att det inte blev som det blev, det var nära att det inte blev som det skulle...

Mitt; "Ah nej..." som jag vaknade med, växlades i mitt inre emotionella Forexkontor mot ett; "Åh...ja!"

Små marginaler, krafter starkare än mig och TUR, gjorde att jag vaknade upp på rätt sida av Mariedalsvägen idag. Jag är ödmjuk och oerhört tacksam för det, tack!

*